Det blev lite besvärligt att reseblogga då papper mitt i allt bestämde sig för att stänga portalen för stora delar av världen (för att motverka spam). Det tyckte jag var hemskt tråkigt. Nu när jag är hemma igen kan jag förstås blogga som vanligt, men mina föräldrar i Afrika kan fortfarande inte läsa. Det känns därför som om det är hög tid att göra slut med papper. Här är bloggens nya adress: www.idaerikson.com. Ändra era länkar och häng med!

I dag hålls presidentval i Senegal. Det är som om hela landet håller andan. Det är knappt några bilar eller människor på gatorna. Lyckas ”den gamle” fuska till sig  tillräckligt med röster för en tredje, och egentligen olaglig, period ? Hoppas inte.

Den här unge mannen, 2 år gammal, träffade vi på kyrkgården i dag. Först skakade han artigt hand med oss, men sedan tog rädslan över. I många långa minuter stod stackarn förstelnad av skräck och bara stirrade på oss. Hoppas vi bleka nordbor inte har traumatiserat honom för gott.  

Vi har det fortfarande bra. Fast en av oss kommer inte riktigt överens med den afrikanska solen. Försök nu vara på solsemester med den här beduinen.

I dag åker vi till Fatick igen och där är uppkopplingen hopplös så som pausmusik får ni titta på lite fina blommor. Jag tänker mig att det är precis vad ni vill! Visst?

Har ni fått ett fint litet paket i dag? Det har jag fått av söta papsen.

Den här veckan är mammas kusiner med män på besök. I går turistade vi vid presidentens skrytbygge: en staty högre än frihetsgudinnan i New York. Guiden tog oss högst upp och berättade stolt om att vi befann oss i världens högsta staty. Då hörs ett knäpp och han börjar grimasera lite och säger: Oh no a power cut. Wa can’t go down with the elevator. This has never happened before. Jag tyckte det var hysteriskt roligt att vi var de första någonsin som fastnat där uppe och skrattade så jag grät. Guiden ringde efter hjälp och det lilla jag förstod av hans Wolof var också hysteriskt roligt: Jag sitter fast här uppe med en grupp vitingar. Hjälp! Till sist kom brandmän upp och tog oss ner för en brant kolmörk trappa. Jag skrattade hela vägen ner till marknivå. Jag lever för såna här upplevelser!